Kubas enda inlagg.

Hej nu ar jag pa Kuba, revolutionens land. Vi har varit har nu sen i mandags. Vi borjade i Havanna pa nagra dagar och nu ar vi i Trinindad, den bast bevarade koloniala staden i den nya varlden.
Jag maste saga att det ar ett valdigt underligt land. De har tva valutor har. En som ar for turisterna kan man saga som ar valdigt dyr, men som aven kubanerna anvander och en valuta for kubanerna, men som turiterna ocksa kan anvanda, CUC och Modena nacional. T ex sa kostar det 6 cuc att anvanda internet har, ca 60 kroner i timmen, vilket ar rena ranet med tanke pa att det kostade 8 kr timmen i Brasilien. Men det ar sa det fungerar har, att ta overpris pa de som har pengar ar fullt acceptabelt. Men ibland blir det fanigt dyrt. Men det som ar kruxet ar att aven kubanerna som ar extremt fattiga maste handla med denna valutan. Man kan saga att allt "fint" handlar du for CUC och allt "fult" for modena nacional, t ex lokal producerade gronsaker och brod for MN men ska du kopa en flaska vatten sa far du punga ut CUC. Det ar okej for mig egentligen, sa jag klagar inte om det var ett fungerande system. Men de som bor har far verkligen lida for att de inte har rad med att handla for den har valutan. De kan inte kopa nagot som ar ens lite mer "lyxigt" som en bit choklad eller ens glass. I Havanna koade ett trettiotal pers varje dag for att kopa en kopp glass for MN i stallet for att kopa en vanlig strutglass for 1 CUC. 10 CUC motsvarar 100 kr och 10 CUC kan man vaxla in till 250 modena nacional.
En lakare har tjanar 30 CUC i manaden.
Det kanns ratt sa skumt att vara har och ha den kunskapen att man ar sa fruktansvart priviligerad. Att man ens har rest hit ar som en hel livslon for dem. Det hela ar lite forvirrande. I Havanna patrullerar poliser pa gatan och ibland plockar de in folk bara for att de inte har sina id kort pa sig, for det maste man alltid bara med sig. Eller sa blev de inplockade for att de umgicks med en turist. Forr var det forbjudet att prata med turister, det ar lagligt nu men jag marker att folk ar pa sin vakt.

Men det ar ett valdigt intressant land. De vanligste bilarna har ar verkligen gamla amerikanare fran femtiotalet, i mer eller mindre fallfardigt skick. I Havanna ar det som att vandra runt i en femtiotals film. Det finns ingen reklam, ingen macdonalds, ingen direkt shopping, for ingen har rad, inga nya byggnader.Det ar ingen vanlig kommersiell storstad utan ett samhalle fran for, men med stor medvetenhet om att det lever pa tvatusentalet.

De ar valdigt fattiga har men det ar en fattigdom som ar utbredd bland folken, alla lever pa samma villkor mer eller mindre. De far grattis sjukvard, grattis skola upp till universitet, grattis boende och elektricitet. Sa de lever alla ett dragligt liv, de enda som saknas ar friheten att rora pa sig som man vill. Det finns till och med restriktioner om att man inte far resa mellan landets stader och definitivt inte utomlands som man vill. Det sager manga Kubaner man traffar, de beklagar sig over att inte fa resa.
Det ar darfor det kanns sa fel att vara turist har pa ett satt. Det ar deras framsta inkomst men det kanns som det sticker i ogonen nar man gar forbi och ater en glass eller ens tar en taxi, for att man vet att det ar omojligt for dem.

Men jag ar glad att jag ar har, vi var ute och dansade salsa igar vilket var valdigt kul. Idag gjorde vi en tur till sockerrorsdalarna coh gick upp i ett hogt utkikstorn som var fran 1800 talet. Sen var vi pa stranden och tog det lungt. Snart ska vi laga pumpagryta som vi kopte pa den lokala marknaden for MN och sen ar det salsa igen. Imorgon ska vi ga runt i Trinindad och kolla pa alla museum och gamla platser det finns har, for historia sjuder Kuba av.

Men nu om tva veckor aker jag hem och vi hors allihopa da.

Kramar Lena