Hej!
Jobbet är avslutat, allting gott slutet gott. Det var en alldeles vanlig dag idag, även fast det var en lördag (jag hatar att jobba helger). Jag vill vara en vanlig ung människa som kan gå ut och "roa" mig det enda två dagar i veckan som man kan göra det i Sverige (annat är det utomlands, varje dag är en fest).
Men jag ska faktiskt åka ut igen på en långresa, nämligen till Brasilien och till Kuba. De du!
Jag får väl spara mina semesterdagar och alla helger tills dess.I februari bär det av och jag drar iväg för att aldrig komma tillbaka.
Jag ska flytta till en liten kuststad utanför Rio. Hitta en snygg hippiebrasse och bosätta mig i en bungalow och äta exotiska frukter varje dag. Och på kvällarna går jag ned till havet och sätter mig vid stranden och lyssnar på havets frågor och svar. Vågorna är det som vagar min själ till ro och det är där jag hittar min inre frid. Jag ska lära mig surfa och bli ett med det stora blå. Sen om dagarna kan jag ge sambalektioner och bli världens bästa sambadansare. Och varje år får jag vara med på årets största party, Carnaval. Och där får man sin ÅRLIGA dos av fest. Det är en stor fest dygnet runt i sex dagar. Och det räcker.
Men självklart dricker jag ju Caipirinha(världens godaste drink) varje dag för att svalka mig.
Så lever jag där tills mina dagar tar slut med min hippieman och mina hippiebarn. Jag ska gro hår ned till midjan och tvinna stora dreadlocks, tjocka som min underarm och skaffa mig trivsel kilon.
Jag har mitt liv här i handen och det får plats där för att det inte är så stort. Jag tänker i ett rätt litet perspektiv. Men varför måste man sträva efter att leva ett så stort liv som möjligt.
Idag ska man synas, höras och arbeta sig upp genom att använda armbågarna. Varenda svensk vill nuförtiden vara med i alla dessa "realityserier". Ett desperat rop efter uppmärksamhet, "hallå jag är också på tv". OCh alla dessa människor som bloggar och tror att de har något intressant att säga.
Ett utdrag ur ditt liv är inte intressantare än mitt, men folk verkar tro det. Om man har något att säga FINE, då får man gärna säga göra sin röst hörd - så länge det är något intressant.
Samhället är alldeles för överinformerat. Det vi bör veta saker som vi inte har ett hum om för att vi istället läser skvallerblasker och löpsedlar.
Varför kan inte alla människor bara sträva efter att försöka ta reda på hur saker och ting ligger till och försöka förstå varandra och världen bättre. Istället lägger vi krut på att se alla konsigheter i den.
Why god? Why?
Jag dömer ingen bara mig själv.
lördag 20 september 2008
måndag 8 september 2008
Confusion runs through my head like a car on crack. Jag förskökte översätta hur jag känner just nu,hoppas ni förstod.
Saker och ting har inte blivit riktigt som jag tänkte mig, orkar inte förklara något ingående men det känns lite kämpigt just nu. Det är mycket som aldrig blir som jag vill eller tänker. Det stannar mest i mina idealiserade tankar och blir bara fel när jag ska överföra tanke till handling.
Jag hade ingen aning över att jag kunde känna mig så himla deppig över en sån här sak, det känns lite banalt och sentimentalt på något sett. Men människan är en känslig varelse hur mycket man än förnekar det.
Jag känner mig lite misslyckad ochhar inte någon lust att göra något, förutom att lyssna på musik.
Musik passar väldigt bra när man vill fly bort och inte orkar med livet. Man behöver inte göra någonting utan bara sätta på favoritlåten och höra dess historia. Är man ledsen så sätter man på en sorglig låt och gottar sig åt att man är olyckligt kär eller vad man nu har för åkomma.
Jag har själv fastnat för ledmotivet till Twin peaks. Jag har den på en "absolute relax" skiva, mycket passande för min tillfälliga sinnesstämning. Den är en väldigt lugn låt med mycket bas( det gillar jag) och inte så stark text, tuan man kan blida sin egen uppfattning av låtan. Alla som deppar lyssna på "Twin peaks" låten, both relaxing and recovering!!
Ja, Vad ska man göra imorgon då?
Ta tag i allt det som blev fel och inte till stan och fixa ännu mera grejer. Åka till mitt gamla jobb och säga "Hello take me back(fast på svenska då) och vara allmänt orkeslös.
Det blir nog ytterst trevligt.
Over and out, your friend in cyberspace
LENA
Saker och ting har inte blivit riktigt som jag tänkte mig, orkar inte förklara något ingående men det känns lite kämpigt just nu. Det är mycket som aldrig blir som jag vill eller tänker. Det stannar mest i mina idealiserade tankar och blir bara fel när jag ska överföra tanke till handling.
Jag hade ingen aning över att jag kunde känna mig så himla deppig över en sån här sak, det känns lite banalt och sentimentalt på något sett. Men människan är en känslig varelse hur mycket man än förnekar det.
Jag känner mig lite misslyckad ochhar inte någon lust att göra något, förutom att lyssna på musik.
Musik passar väldigt bra när man vill fly bort och inte orkar med livet. Man behöver inte göra någonting utan bara sätta på favoritlåten och höra dess historia. Är man ledsen så sätter man på en sorglig låt och gottar sig åt att man är olyckligt kär eller vad man nu har för åkomma.
Jag har själv fastnat för ledmotivet till Twin peaks. Jag har den på en "absolute relax" skiva, mycket passande för min tillfälliga sinnesstämning. Den är en väldigt lugn låt med mycket bas( det gillar jag) och inte så stark text, tuan man kan blida sin egen uppfattning av låtan. Alla som deppar lyssna på "Twin peaks" låten, both relaxing and recovering!!
Ja, Vad ska man göra imorgon då?
Ta tag i allt det som blev fel och inte till stan och fixa ännu mera grejer. Åka till mitt gamla jobb och säga "Hello take me back(fast på svenska då) och vara allmänt orkeslös.
Det blir nog ytterst trevligt.
Over and out, your friend in cyberspace
LENA
tisdag 2 september 2008
Hej!
Goddag!
Go´kväll!
Hoppas ni haft en bra dag, min har varit lite omständig. Inte för att det hänt något ovanligt men bara omständig.
För ibland infaller dessa dagar (kanske beroende på vilken vecka det är i månaden, det är inte vetenskapligt bevisad, men man har ju sina misstankar). Man känner att världen är emot en och att problemen hopas på hög i huvudet. Men man har inte tid att hand om dem utan de bara ligger där och växer. Och det inga jobbiga problem utan bara saker man måste ta tag i.
Fast jag tror att det är lite höst känslor. Såna som smyger på såsom folk börjar ta på sig extra tröjor även fats det är varmt ute. ( de vill liksom ha höst även fast det är sommarvarmt, folk har alldeles för mycket rutiner i kroppen). Men man har haft det bra i sommar, inga stora ansvar bara jobbat lite och haft det lungt, skönt, varmt och lite regnigt. Och sen kommer hösten med all sin nystart och alla grejer man ska göra. Det är plugg, dans, språkkurs, jobba, leva , andas, sova.
Då får jag en känsla av att jag inte vill utan jag vill bara vara. Jag vill bara sova och inte ha några krav och bara finnas till för min egen skull.
Men det är väl detta som är vuxenlivet i ett nötskal. När man måste vara och prestera 24 timmar om dygnet för att få ihop ett så kallat "liv".
Överprestera är namnet på vår ideologi här i samhället. Man ska vara någon, man ska göra något, man ska träna, man ska tänka, tycka, se , hoppas, köpa och tänka på julen i september. Jag lovar snart kommer julskyltningen upp.
Vad vuxen jag låter när jag skriver om detta problem. För det är mest föräldrar (främst mammor) som känner detta, men tänk att även jag jagas av dessa krav.
Å ena sidan är det kul att vara aktiv men ibland undrar jag vad jag håller på med och om jag tagit vatten över huvudet.
Vi får se en utvärdering kommer lagom till julklappen. Är man utbränd eller inte? Det är den stora frågan.
Men livet rullar på ändå. jag mår hyfsat bra i jämförelse med hur det kunde vara. Och mina tusen tankar som flyger runt i huvudet har ändå alltid funnits där. En gång en tänkare alltid en tänkare, på gott och ont.
Love Lena
Goddag!
Go´kväll!
Hoppas ni haft en bra dag, min har varit lite omständig. Inte för att det hänt något ovanligt men bara omständig.
För ibland infaller dessa dagar (kanske beroende på vilken vecka det är i månaden, det är inte vetenskapligt bevisad, men man har ju sina misstankar). Man känner att världen är emot en och att problemen hopas på hög i huvudet. Men man har inte tid att hand om dem utan de bara ligger där och växer. Och det inga jobbiga problem utan bara saker man måste ta tag i.
Fast jag tror att det är lite höst känslor. Såna som smyger på såsom folk börjar ta på sig extra tröjor även fats det är varmt ute. ( de vill liksom ha höst även fast det är sommarvarmt, folk har alldeles för mycket rutiner i kroppen). Men man har haft det bra i sommar, inga stora ansvar bara jobbat lite och haft det lungt, skönt, varmt och lite regnigt. Och sen kommer hösten med all sin nystart och alla grejer man ska göra. Det är plugg, dans, språkkurs, jobba, leva , andas, sova.
Då får jag en känsla av att jag inte vill utan jag vill bara vara. Jag vill bara sova och inte ha några krav och bara finnas till för min egen skull.
Men det är väl detta som är vuxenlivet i ett nötskal. När man måste vara och prestera 24 timmar om dygnet för att få ihop ett så kallat "liv".
Överprestera är namnet på vår ideologi här i samhället. Man ska vara någon, man ska göra något, man ska träna, man ska tänka, tycka, se , hoppas, köpa och tänka på julen i september. Jag lovar snart kommer julskyltningen upp.
Vad vuxen jag låter när jag skriver om detta problem. För det är mest föräldrar (främst mammor) som känner detta, men tänk att även jag jagas av dessa krav.
Å ena sidan är det kul att vara aktiv men ibland undrar jag vad jag håller på med och om jag tagit vatten över huvudet.
Vi får se en utvärdering kommer lagom till julklappen. Är man utbränd eller inte? Det är den stora frågan.
Men livet rullar på ändå. jag mår hyfsat bra i jämförelse med hur det kunde vara. Och mina tusen tankar som flyger runt i huvudet har ändå alltid funnits där. En gång en tänkare alltid en tänkare, på gott och ont.
Love Lena
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)