Potpurri av tankar om livet, världen..

Hej!
Jobbet är avslutat, allting gott slutet gott. Det var en alldeles vanlig dag idag, även fast det var en lördag (jag hatar att jobba helger). Jag vill vara en vanlig ung människa som kan gå ut och "roa" mig det enda två dagar i veckan som man kan göra det i Sverige (annat är det utomlands, varje dag är en fest).
Men jag ska faktiskt åka ut igen på en långresa, nämligen till Brasilien och till Kuba. De du!
Jag får väl spara mina semesterdagar och alla helger tills dess.I februari bär det av och jag drar iväg för att aldrig komma tillbaka.
Jag ska flytta till en liten kuststad utanför Rio. Hitta en snygg hippiebrasse och bosätta mig i en bungalow och äta exotiska frukter varje dag. Och på kvällarna går jag ned till havet och sätter mig vid stranden och lyssnar på havets frågor och svar. Vågorna är det som vagar min själ till ro och det är där jag hittar min inre frid. Jag ska lära mig surfa och bli ett med det stora blå. Sen om dagarna kan jag ge sambalektioner och bli världens bästa sambadansare. Och varje år får jag vara med på årets största party, Carnaval. Och där får man sin ÅRLIGA dos av fest. Det är en stor fest dygnet runt i sex dagar. Och det räcker.
Men självklart dricker jag ju Caipirinha(världens godaste drink) varje dag för att svalka mig.

Så lever jag där tills mina dagar tar slut med min hippieman och mina hippiebarn. Jag ska gro hår ned till midjan och tvinna stora dreadlocks, tjocka som min underarm och skaffa mig trivsel kilon.
Jag har mitt liv här i handen och det får plats där för att det inte är så stort. Jag tänker i ett rätt litet perspektiv. Men varför måste man sträva efter att leva ett så stort liv som möjligt.
Idag ska man synas, höras och arbeta sig upp genom att använda armbågarna. Varenda svensk vill nuförtiden vara med i alla dessa "realityserier". Ett desperat rop efter uppmärksamhet, "hallå jag är också på tv". OCh alla dessa människor som bloggar och tror att de har något intressant att säga.
Ett utdrag ur ditt liv är inte intressantare än mitt, men folk verkar tro det. Om man har något att säga FINE, då får man gärna säga göra sin röst hörd - så länge det är något intressant.
Samhället är alldeles för överinformerat. Det vi bör veta saker som vi inte har ett hum om för att vi istället läser skvallerblasker och löpsedlar.
Varför kan inte alla människor bara sträva efter att försöka ta reda på hur saker och ting ligger till och försöka förstå varandra och världen bättre. Istället lägger vi krut på att se alla konsigheter i den.

Why god? Why?

Jag dömer ingen bara mig själv.