Hej!

När jag försökte skriva här igår så kom jag inte in för att jag för tionde gången hade glömt mitt lösenord. Jag menar verkligen tionde gången, jag vet inte varför jag glömmer det hela tiden. Men nu har jag skaffat ett nytt och jag hoppas att det präntas in i hjärnan.

Det börjar bli ljusare nu, fast mest på grund att det börjar bli mörkare kan man säga. För Julstaden Göteborg har nämligen vaknat till liv. Nu finns det vita, röda, blåa ljus överallt och NK har satt upp sin julskyltning för iår, och jullåtarna duggar tätt. Jag brukar tycka det är rätt mysigt men jag känner mest att det tränger sig på mig nu. Den är lite för kommersiell, nu när världen vittnat en ekonomisk krasch och fått bevis på att kapitalismen inte är hållbar. Men ändå blir man visst lycklig om får köpa, om man får förnya och vara lyckad med en ny kappa och de snygga skorna.
Ja, I stan är det nu människor så långt man ser och ljusen bländar (speciellt de där blå som sticker i ögonen).
Julklappshysterin gör mig spyfärdig när folk springer runt med färggranna påsar och stressen går på högvarv. Måsten i en måstevärld. Men jag är inget helgon, jag kan inte värja mig och kommer sannolikt gå omkring i färgranna påsar jag med. Men jag ska försöka vara kritisk i mina val.

Men jag tycker att jul som helg är väldigt trevlig. Den är lungt och skönt och man gör inte så mycket, tar det mest lungt och äter mat och umgås.- En vilopaus-. Fast alla familjer har det inte så. Vissa far och flyger till mormor och morfar, faster och tantrar men vi är hemma i hemmets lugna vrå.

Fast vad vore hösten utan jul? Ett enda stort svart hål och en längtan efter ljus och vår.

Det svenska vemodet

Hej!
Jag inser att denna blogg inte är särskilt välbesökt men jag tänker att när jag åker iväg kan jag använda detta som kommunikation med alla hemma i Sverige.
Nu är det ungefär två månader och två veckor kvar. Det börjar verkligen närma sig. Jag tycker att det ska bli väldigt skönt att lämna detta trista land bakom mig. För jag är så evinnerligt trött på hela min situation. Jobba, komma hem, jobba, komma hem dag ut och dag in. Men det är bara att bita ihop och tänka mot de mål jag satt upp.
De enda jag känner at jag kommer sakna när jag nu åker bort samma period som förra året, är den svenska våren.
Det är lite av min favorit tid. Där i mars, april när dagarna börjar bli ljusare och livet känns bättre. Även om livet inte är lättare så gör det så fruktansvärt mycket om bara solen ler mot mig eller om en fågel sjunger till mig.

Jag tror att jag är lite av en natur romantiker. Den svenska naturen är något som jag sitter djupt inne hos mig. Även fast jag vill se hela världen och uppleva alla olika slags grejer och bo kors och tvärs. Så kommer jag nog när jag vill slå mig ned någonstans att välja mitt fosterland. Då vill jag nog bo på landet, vid havet, gärna Österlen.

Även fast det är skitmörkt halva året så trivs jag ändå. För det plockar fram mitt svenska vemod. Min hatkärlek. Jag vet inte om alla nordbor upplever detta. Men jag brukar ha något som tynger mitt hjärta. Ibland mycket, ibland lite och vissa dagar inget alls. De dagarna är jag fri som en fågel att flyga vart jag vill. Men jag tror att mitt vemod driver mig framåt, efter nya mål och nya utmaningar. För jag vill se, göra, uppleva, höra och bara vara. Och lusten efter det tror jag kommer ifrån att jag ibland inte känner mig nöjd med min omgivning eller hur jag lever mitt liv. Jag måste förflytta mig framåt och inte stå och stampa och gå i samma spår. Det uppskattar jag hos mig själv. (Fast i vissa stunder tar jag vatten över huvudet, men det är en annan femma)

Det kanske bara är en massa dravel det här (det är nog det mesta i min blogg). Men ens vemod ska man inte förkasta, det är där man fördjupar sig själv, när man ifrågasätter ens liv och existens.

Over and out Lena

Potpurri av tankar om livet, världen..

Hej!
Jobbet är avslutat, allting gott slutet gott. Det var en alldeles vanlig dag idag, även fast det var en lördag (jag hatar att jobba helger). Jag vill vara en vanlig ung människa som kan gå ut och "roa" mig det enda två dagar i veckan som man kan göra det i Sverige (annat är det utomlands, varje dag är en fest).
Men jag ska faktiskt åka ut igen på en långresa, nämligen till Brasilien och till Kuba. De du!
Jag får väl spara mina semesterdagar och alla helger tills dess.I februari bär det av och jag drar iväg för att aldrig komma tillbaka.
Jag ska flytta till en liten kuststad utanför Rio. Hitta en snygg hippiebrasse och bosätta mig i en bungalow och äta exotiska frukter varje dag. Och på kvällarna går jag ned till havet och sätter mig vid stranden och lyssnar på havets frågor och svar. Vågorna är det som vagar min själ till ro och det är där jag hittar min inre frid. Jag ska lära mig surfa och bli ett med det stora blå. Sen om dagarna kan jag ge sambalektioner och bli världens bästa sambadansare. Och varje år får jag vara med på årets största party, Carnaval. Och där får man sin ÅRLIGA dos av fest. Det är en stor fest dygnet runt i sex dagar. Och det räcker.
Men självklart dricker jag ju Caipirinha(världens godaste drink) varje dag för att svalka mig.

Så lever jag där tills mina dagar tar slut med min hippieman och mina hippiebarn. Jag ska gro hår ned till midjan och tvinna stora dreadlocks, tjocka som min underarm och skaffa mig trivsel kilon.
Jag har mitt liv här i handen och det får plats där för att det inte är så stort. Jag tänker i ett rätt litet perspektiv. Men varför måste man sträva efter att leva ett så stort liv som möjligt.
Idag ska man synas, höras och arbeta sig upp genom att använda armbågarna. Varenda svensk vill nuförtiden vara med i alla dessa "realityserier". Ett desperat rop efter uppmärksamhet, "hallå jag är också på tv". OCh alla dessa människor som bloggar och tror att de har något intressant att säga.
Ett utdrag ur ditt liv är inte intressantare än mitt, men folk verkar tro det. Om man har något att säga FINE, då får man gärna säga göra sin röst hörd - så länge det är något intressant.
Samhället är alldeles för överinformerat. Det vi bör veta saker som vi inte har ett hum om för att vi istället läser skvallerblasker och löpsedlar.
Varför kan inte alla människor bara sträva efter att försöka ta reda på hur saker och ting ligger till och försöka förstå varandra och världen bättre. Istället lägger vi krut på att se alla konsigheter i den.

Why god? Why?

Jag dömer ingen bara mig själv.

Confusion runs through my head like a car on crack. Jag förskökte översätta hur jag känner just nu,hoppas ni förstod.
Saker och ting har inte blivit riktigt som jag tänkte mig, orkar inte förklara något ingående men det känns lite kämpigt just nu. Det är mycket som aldrig blir som jag vill eller tänker. Det stannar mest i mina idealiserade tankar och blir bara fel när jag ska överföra tanke till handling.
Jag hade ingen aning över att jag kunde känna mig så himla deppig över en sån här sak, det känns lite banalt och sentimentalt på något sett. Men människan är en känslig varelse hur mycket man än förnekar det.
Jag känner mig lite misslyckad ochhar inte någon lust att göra något, förutom att lyssna på musik.
Musik passar väldigt bra när man vill fly bort och inte orkar med livet. Man behöver inte göra någonting utan bara sätta på favoritlåten och höra dess historia. Är man ledsen så sätter man på en sorglig låt och gottar sig åt att man är olyckligt kär eller vad man nu har för åkomma.
Jag har själv fastnat för ledmotivet till Twin peaks. Jag har den på en "absolute relax" skiva, mycket passande för min tillfälliga sinnesstämning. Den är en väldigt lugn låt med mycket bas( det gillar jag) och inte så stark text, tuan man kan blida sin egen uppfattning av låtan. Alla som deppar lyssna på "Twin peaks" låten, both relaxing and recovering!!
Ja, Vad ska man göra imorgon då?
Ta tag i allt det som blev fel och inte till stan och fixa ännu mera grejer. Åka till mitt gamla jobb och säga "Hello take me back(fast på svenska då) och vara allmänt orkeslös.

Det blir nog ytterst trevligt.

Over and out, your friend in cyberspace
LENA

Hej!
Goddag!
Go´kväll!
Hoppas ni haft en bra dag, min har varit lite omständig. Inte för att det hänt något ovanligt men bara omständig.
För ibland infaller dessa dagar (kanske beroende på vilken vecka det är i månaden, det är inte vetenskapligt bevisad, men man har ju sina misstankar). Man känner att världen är emot en och att problemen hopas på hög i huvudet. Men man har inte tid att hand om dem utan de bara ligger där och växer. Och det inga jobbiga problem utan bara saker man måste ta tag i.

Fast jag tror att det är lite höst känslor. Såna som smyger på såsom folk börjar ta på sig extra tröjor även fats det är varmt ute. ( de vill liksom ha höst även fast det är sommarvarmt, folk har alldeles för mycket rutiner i kroppen). Men man har haft det bra i sommar, inga stora ansvar bara jobbat lite och haft det lungt, skönt, varmt och lite regnigt. Och sen kommer hösten med all sin nystart och alla grejer man ska göra. Det är plugg, dans, språkkurs, jobba, leva , andas, sova.
Då får jag en känsla av att jag inte vill utan jag vill bara vara. Jag vill bara sova och inte ha några krav och bara finnas till för min egen skull.
Men det är väl detta som är vuxenlivet i ett nötskal. När man måste vara och prestera 24 timmar om dygnet för att få ihop ett så kallat "liv".
Överprestera är namnet på vår ideologi här i samhället. Man ska vara någon, man ska göra något, man ska träna, man ska tänka, tycka, se , hoppas, köpa och tänka på julen i september. Jag lovar snart kommer julskyltningen upp.
Vad vuxen jag låter när jag skriver om detta problem. För det är mest föräldrar (främst mammor) som känner detta, men tänk att även jag jagas av dessa krav.
Å ena sidan är det kul att vara aktiv men ibland undrar jag vad jag håller på med och om jag tagit vatten över huvudet.
Vi får se en utvärdering kommer lagom till julklappen. Är man utbränd eller inte? Det är den stora frågan.
Men livet rullar på ändå. jag mår hyfsat bra i jämförelse med hur det kunde vara. Och mina tusen tankar som flyger runt i huvudet har ändå alltid funnits där. En gång en tänkare alltid en tänkare, på gott och ont.

Love Lena